Personligt från kapten Stefan Abrahamsson: I mina tidiga tonår fick jag hjälpa min pappa att ge mat och förnödenheter till kristna flyktingar, gömda i sommarstugor längs Sveriges västkust som ägarna låtit oss få använda. Jag minns hur vi på vintrarna noggrant sopade undan varje spår efter oss i snön så att ingen skulle ana att det fanns människor i de nedsläckta husen.
Under 1970-80-talen var pappa nämligen med i ett nätverk som undsatte armeniska kristna undan förföljelse. Med fartyget Elida seglade han då och då mellan Danmark och Sverige med ett ansenligt antal människor som var på flykt.
Med Sovjetunionen på ena sidan och Turkiet på den andra ville inget land på kontinenten ta emot dem, då man inte ville komma på kant med dessa stormakter.
Mötet med människor märkta av fruktan och tortyr — som tacksamt tog emot vadhelst vi hade att ge — har för alltid etsat sig kvar hos mig, liksom insikten om hur ett demokratiskt samhälle kan bli till skydd för olika folkgrupper, minoriteter och ett fritt samhälle. Jag såg och kände tacksamhet över hur Guds tio bud utgör själva grunden för det västerländska samhället — och förstod också vikten av att bevara det.
På senare tid har jag djupt oroats när jag sett hur förföljelsen av de kristna minoriteter som ännu finns kvar i Mellanöstern — kristendomens själva vagga — ökar, men ändå ignoreras i västvärlden.
Den tystnad som råder när dessa kristna utrotas måste brytas! Den systematiska förföljelsen måste stoppas!
Det förtryck som råder i områden där extrem islam härskar är långt ifrån ett värdigt liv, och vi i väst måste våga stå upp och höja vår röst.
Den rädsla jag mött bland svenska judar de senaste åren har också fått mig att känna en stor oro över vart vi är på väg i vårt land. Om inte vi vanliga svenskar ställer oss upp och säger ifrån, vem ska då göra det? Jag är säker på att vi är många som avskyr antisemitismen, men vi har också ett stort ansvar på våra axlar att inte vara tysta, utan i stället visa solidaritet med de judar vi har i vårt land och stå emot den ondska de möter.
Som daglig ledare för en liten, allkristen organisation som arbetar med svenska ungdomar har jag många gånger undrat vad vi kan göra för att skapa skillnad för människor som kämpar för sitt liv och sin tro runt om i världen. Och utifrån det föddes idén till dessa manifestationsseglingar. I Mellanöstern finns ett enda land som öppnar sina hamnar för en båt som Elida, märkt med texten ”Sailing for Jesus”, nämligen demokratin Israel.
Inget land är felfritt, inget land är utan problem och utmaningar. Men som svensk kan jag betrakta Israel utifrån och se vilken fyr landet utgör för demokratin och mänskliga rättigheter i ett område där detta annars inte har något utrymme.
Judarna som en gång mottog Guds tio bud, som ju ligger till grund för såväl människovärdet som våra mänskliga fri- och rättigheter, och judarna har sidan dess bevarat och försvarat dem. Tack vare det har västvärlden kunnat bygga sina samhällen grundade på just dessa värderingar av mänskliga rättigheter. Det är värt att hedra judarna för.
Efter att vår nuvarande regering dessutom fattat beslut och gjort uttalanden som kränker Israel som demokrati, vill vi också sända en signal att det finns svenskar som är av en annan åsikt och vi söker vägar till att hitta goda relationer länderna emellan, igen.
Vår önskan på Elida är att alla som känner att de vill visa solidaritet med utsatta kristna, stå upp emot antisemitism och visa stöd för Israel kan segla med i denna rörelse av kärlek, vänskap och önskan om sann fred.
Pilgrim 2018:
2018 företog Elida en liknade resa till Israel för första gången. Tillsammans med oss ombord hade vi ett drygt 50-tal personer som ville stå med oss i denna manifestation, såväl privatpersoner och präster som journalister och politiker.
Bemötandet vi fick var överväldigande och långt utöver något vi någonsin kunnat föreställa oss, med öppna dörrar till både gemene israelen på gatan och myndigheter på nationell nivå, för att inte tala om inhemsk media.
Vi fick möta många hundratals israeler som kom för att besöka Elida, vi blev inbjudna till både utrikesdepartementet och Knesset (parlamentet), liksom Svenska ambassaden, vi höll öppna konserter med vårt eget musikteam, vi bjöds hem till armeniska kristna i Gamla stan i Jerusalem, vi deltog i flera tv- program och tidningsintervjuer, vi besökte och fick uppmuntra människor i Ashdod och mycket mer.
Det faktum att vi kom från just Sverige, som så länge odlat frostiga diplomatiska relationer med Israel, och att vi kom enbart för att visa kärlek, uppmuntran och vänskap, visade sig betyda enormt mycket.
Men även om resan fick ett stort genomslag i Israel, fick den liten uppmärksamhet i Sverige. Däremot uppmärksammades den i andra länder, såsom Norge, Danmark och Frankrike.
Denna nyhetsblockad visar att det är viktigare än någonsin att i Sverige mobilisera stöd för Mellanösterns enda demokrati och för de förföljda kristna i regionen.