Reflektion
Mycket av årets fokus har legat på vår resa till Israel. Nu är den redan över, men bakom oss har vi elva dagar av intryck vi sent kommer att glömma! Mötet vi fått med människor, kultur, historia och religion har nog märkt oss alla som varit med, för livet.
Aldrig förr har jag upplevt ett sådant välkomnande som när Elida seglade in mot Herzliya, en hamnstad strax norr om Tel Aviv! Vi hade hört att det antagligen skulle komma ut några båtar för att möta upp oss, men – de var jättemånga! Närmare sjuttio båtar räknade vi det till, såväl stora segelbåtar som optimistjollar och vindsurfare.
Förutom på just vindsurfingbrädorna (av naturliga skäl) var de ofta stora gäng på de flesta av båtarna och några spelade svensk musik på hög volym. Många ropade ”Välkommen till Israel!”, ”Vi älskar er!” och ”Tack för att ni kommer hit!”, om vartannat.
Vädret och vinden var perfekt. Vi kunde alla segla i samlad tropp och Elida var smyckad med massor av Israelflaggor längs hela relingen, storseglet, mesanen och focken var hissade och en jättestor Israelflagga vajade på besöksfanans plats. Vi var femtiotre uppklädda personer ombord, och jag upplevde det som att alla blev helt överväldigade och både grät av glädje och jublade om vartannat under hela inseglingen. Från däcket strömmade vackra toner ut i högtalaren från Tomas Halls fiol, Stefans trumpet och Henrik Wikströms piano, både landets nationalsång och andra underbara hymner och sånger.
Mitt i euforin av allt detta som hände tittade jag ner i det alldeles magiskt blå vattnet och såg då att båten som seglade framför oss släppt i mängder av röda blomblad som liksom bildade en röd matta för oss. Den synen sprang förbi alla eventuella känslovakter inom mig. Tårarna kom direkt.Väl inne till kaj väntade många människor på oss. Pressen var där, stadens borgmästare (Moshe Fadlon) var där, en Nobelpristagare (Dan Shechtman) höll tal, de tidigare israeliska ambassadörerna till Sverige respektive Danmark, Isaac Bachman och Yitzhak Eldan, höll tal, Stefan talade, det var sång och till och med jublande horra-dans där besättningen deltog, och ett långbord med fantastisk mat och dryck stor uppdukat. Det var fest på riktigt!
Och överallt i hamnen vajade svenska flaggor blandat med de israeliska, och såväl i inloppet som mitt i hamnen fanns en enorm skylt med texten ”Välkommen!” – på svenska!
Det gick inte att ta miste på att israelerna var uppriktigt lyckliga och enormt tacksamma för att en segelbåt från Sverige valt att segla till deras land fullastat med – endast kärlek!
Där började det, och från den stunden – förutom just när vi sovit – har det kommit hundratals människor, ibland från många, många mils avstånd i landet, för att besöka oss och framför allt för att få tacka oss för att vi har kommit. Många av dem med tårar längs kinderna. Jag har flera gånger känt mig alldeles förlägen för all den uppskattning och kärlek dessa människor gett oss. Den visar hur svältfödda de varit på folk som säger att de tycker om dem och deras land. Att man ser att de kämpar för sitt land och arbetar för att vara en demokrati med mänskliga rättigheter, religionsfrihet och åsiktsfrihet.
De gör dessa bitar så bra mitt i en region där detta annars saknas, där människor runt omkring önskar radera ut både landet och folket. Samtidigt ägnar sig stora delar av världen åt att enbart svartmåla dem. Inte konstigt att detta blev toppnyheter i de största israeliska nyhetsmedierna. ”Från Sverige med kärlek” löd en rubrik.
Vi har fått åtskilliga gåvor från enskilda. Vi har fått höra livsberättelser av alla de slag. Vi har besökt olika platser de velat visa oss. Vi har fått många nya vänner. Vi har haft konserter med mycket folk vars spontana gensvar återigen varit ”Thank you! We love you!”.
Vi har fått komma till utrikesdepartementet och samtala om våra angelägna frågor med Isaac Bachman och vår svenske ambassadör i Israel, Magnus Hellgren, över en lunch. Där fick vi även möta Israels biträdande utrikesminister, Tzipi Hotovely. Vi blev också bjudna till Svenska ambassaden i Tel Aviv, och till Herzliyas borgmästare. Därtill besökte vi Knesset och talade med parlamentsledamot Robert Ilatov och Albert Veksler om de kristnas svåra situation i Mellanöstern. I samband med det hade vi också en bönestund för just detta.
Därtill har det varit ett par talkshows på satellit-tv-kanaler med Stefan och annan besättning, och även internationell media har varit ombord vid flera tillfällen. Kristen media från Sverige har lyft våra syften och debatten har så smått startat där. Precis som vi önskar! Men tyvärr har övrig svensk media totalt blundat och nonchalerat hela händelsen – som så många gånger förr vad det gäller goda saker om Israel. Detta önskar vi verkligen ska ändras, och att vi hittar en väg in där snart. Be gärna för den saken!
Vi har varit med om så otroligt mycket att det kommer att ta ett tag att processa allt. Det känns overkligt att ha fått lov att delta på ett litet hörn. Elida har i sina stadgar en paragraf som säger att vi ska ägna oss åt ”de eskatologiska frågorna”, vilket innebär läran om den sista tiden och därmed också återvändandet för judarna till Israel. Den har länge legat där och vi har nämnt den som en punkt för framtiden, men nu är även den en paragraf vi seglar efter. Det är häftigt i sig. Det blir spännande att se vad detta leder till i framtiden.
Sista dagen innan avfärden blev vi bjudna hem till ett armeniskt kristet par. Först guidade de runt oss i Gamla stan i Jerusalem och visade till och med ställen som få turister kommer åt. Efter det fick vi komma till deras 800 år gamla (!) lägenhet mitt i Gamla stan.
När vi ätit en underbar måltid, skrattat och bett tillsammans berättade de om den stora mattan de hängt som dekoration på bästa plats i rummet. Den hade stulits från armenier när folkmordet på dem ägde rum i början av 1900-talet. Mannen som gav den till detta par var jude och frågade om de kunde förstå texten mitt på mattan, vilket de kunde då det var på armeniska. Då skänkte mannen mattan till dem med orden: ”Den tillhörde en gång armenier och ska därför tillbaka till detta folk.” Mattan blev oerhört vacker i skenet av den berättelsen, och jag började fundera över vem som en gång hade ägt den och vilka hemska scener som kanske hade utspelat sig vid den.
Sådant här händer människor i Mellanöstern även idag. Nu. Det måste förändras! De länder som inte lyfter mänskliga rättigheter, demokrati, solidaritet, religionsfrihet och åsiktsfrihet som självklara saker, utan istället mördar och förskjuter de människor som tycker olika eller fel, måste få ett fokus och krav på sig om förändring!
Det var röda blomblad strödda i vattnet för oss vid inseglingen till Israel, och den stora mattan i det armeniska hemmet vi besökte i slutet av resan var full av röda blommor. Det ena som en välkomstgest för att någon vågar visa att vi tror på Bibelns ord om att Israel är givet till judarna av Gud själv; den andra som en påminnelse om att vi måste våga höja rösten för våra lidande syskon runt om i världen.
Jag måste erkänna att denna resa känts helt rätt och oerhört viktig från första till sista stund! Må det nu har satt saker i rullning.
/Diana Paduch Abrahamsson